Välkomna energitjuven!


Välkomna energitjuven!

Kanske har du också hört talas om dem – energitjuvarna. En sådan brukar definieras som en person som suger energi och kraft ifrån dig likt en vampyr, och som får dig att i mötet med vederbörande, känna dig trött, förvirrad och ledsen. Det är en person som är mycket självupptagen, och inte har förmågan att se eller föreställa sig andras behov och därmed heller inte är medveten om när de skadar andra människor. Men – är inte det här bara ett nytt namn för något som alltid har funnits? En ny etikett på människor som agerar ut sin ångest, oro och rädsla som de inte klarar av att kännas vid och än mindre hantera själva? Och ett namn som kan verka som en ny distanserande ”diagnos”, för den som blir utsatt?

Omedvetna och elaka människor har alltid funnits. Frågan är och förblir hur vi hanterar dem och vad vi har för strategi inför det. Skyller vi bara ifrån oss med ett konstaterande av att vi stött på en energitjuv – ”Jädra typ!” – och därför mår så dåligt som vi gör och stannar kvar i offer-rollen – så missar vi det väsentliga. Nämligen lärdomen om vår egen, för tillfället, begränsade förmåga att själva ta ansvar och ha kontroll över vår egen energi. Ur det perspektivet blir vår reaktion på ”energitjuven” en spegling över vad vi står i vår egen utveckling och därmed en sporre att ytterligare och än mer ta kontrollen över utmaningar vi ställs inför – inklusive de energivampyrer som kommer i vår väg. Jag är alltså absolut övertygad om att vi precis får de erfarenheter vi behöver och aldrig någonsin kan hamna i en situation utan att där finns en lärdom.

Utifrån det resonemanget kan vi istället, med lite distans till händelsen, faktiskt tacka för upplevelsen som gjort oss medvetna om ”sållet” och den bristande klarsynen i vår egen personlighet. Det är logik och attraktion det handlar om. Lika dras till lika, kaka söker maka. Ett resonemang som bör föras utan skuldbeläggande. Så svårt och så tufft – och samtidigt så enkelt tror jag att det är.

Jag tror lika envist och uthålligt på att ljuset alltid är starkare än mörkret. Ju mer ljus som existerar, desto mindre biter mörkret – både inuti oss och utanför oss. Ju friskare vi är, ur denna bemärkelse, desto mer rinner det sjuka av oss. Vi tar inte åt oss, vi ger inte det sjuka onödig uppmärksamhet. Och skulle vi alla vara tillräckligt ”friska” i vår egen energi, så finns ingen jordmån för dessa energitjuvar, eftersom ingen verkligt frisk person i längden låter sig påverkas, styras eller manipuleras av vem eller vad som helst.

Den väldigt defensiva livshållning som jag tycker mig märka i sk.”new-age” – kretsar där man förordar att man skall och bör skydda sig mot ”negativ” energi och ”negativa” människor, skapar som jag ser det, istället det rakt motsatta. Att slösa energi och kraft på att skärma av sig, och därmed bli avtrubbad och avstängd på köpet är inte en lockande strategi för mig. Den mentala lagen - ”Det du fokuserar på växer” – är istället det verksamma botemedlet.

Inom inkatraditionens läror, som intresserat mig några år, finns varken benämningarna negativ eller positiv energi. Den beskrivs istället som tung eller lätt energi, och den traditionen lär också ut hur vi på ett enkelt och odramatiskt sätt kan handskas med energi. Vad som är tung energi för en person, är lätt för en annan och vice versa. Hur vi uppfattar en situation eller person, säger alltså mer om oss själva än något annat.

Självklart kan vi ju alla ibland bli överraskade och vara oförberedda på vad eller vem vi stöter på – och då självklart bli ”ansatta” och ur balans en kortare eller längre period. Själv får jag ibland i mötet med andra fysiska reaktioner som obehagskänslor, andningssvårigheter, plötslig trötthet, yrsel etc. Men numera så litar jag absolut till att dessa reaktioner är signaler och budskap till mig om något jag skall förstå –även om svaret ibland kan dröja – om både mig själv och den andra personen. Något som ofta efter en sådan upplevelse leder till insikter, avgöranden och befriande beslut för mig.

Och det är just därför jag tror att vi skall lyssna på vad de sätter igång i oss och välkomna dem – energitjuvarna.

~ Agneta Oreheim

På retreat med fiskgjusen





Jag är på retreat på en oerhört vacker plats i Sierra Nevadas berg. Anläggningen vi bor på, Stanford Sierra Camp, har anknytning till det berömda universitetet. I vanliga fall kommer kända företag hit och förlägger sina konferenser, men denna veckan är det tyst retreat. Framför oss ligger Fallen Leaf Lake, vacker, kall och djup. Bakom oss och i fjärran bortom sjön reser sig snöklädda bergstoppar. Nu, sent i maj, ligger snön fortfarande kvar efter en vinter med 10 meters snödjup. Smältvatten forsar ner för berget över vägen och ner i sjön. På sjöbotten lär finnas en förstenad skog, bevarad av ständigt låga vattentemperaturerna.


I lobbyn sitter en karta över området med vandringsförslag till de 100 sjöar som ligger uppe i bergen. Här finns också bilder på djur och växter att upptäcka i området. Ett häckande par fiskgjusar finns i närheten, berättar texten, och tittar man noga kan man se dem flyga högt upp längs bergskammarna. Fiskgjusen är en högt specialiserad fiskare, med särskilda egenskaper som utvecklats för att fånga, och inte minst, hålla kvar fisken. Fiskgjusens klor är i viloläge när den håller fast sitt byte. Den behöver inte spänna klorna för att hålla fast, utan måste tvärtom anstränga sig för att öppna klorna. Fiskgjusen kan också vrida den tredje tån bakåt så att fisken greppas från två håll. Fiskgjusens grepp är så starkt att det händer att fågeln drunkar när den satt klorna i en allt för stor fisk som drar den med sig ner.


I retreatens tystnad vaknar jag med tankar på fiskgjusen, vars naturliga tillstånd är att hålla fast, som får anstränga sig för att öppna greppet, och ibland till och med går under i sitt fasthållande. Och jag ser bilden av en hand som öppnar upp, släpper taget, låter allt vara som det är. Och jag ser att för mig som för fiskgjusen gäller det att gå emot vanan, evolutionen, det som säger att jag måste hålla fast för att överleva.


Jag ser handen igen. Den öppnar sig, det blir lite lättare för var gång. Det finns en tillit. En sorg över krampaktigheten kommer upp, över hur fasthållandet har tjänat och hur det har riskerat dra ner mig i djupet. Det är över nu. Den öppna handen är här. Jag öppnar lite till.






~ Adina Malveklint, LovingLiving



I Guds famn



I Guds famn

Det finns hundratusende stjärnor,
Gud känner varendaste en,
precis som han känner var fjäril
var blomma, var strå, varje sten.

Det finns ingen stjärna och blomma,
som Gud inte kallar vid namn.
Det finns inget barn i all världen,
som inte får rum i hans famn.

Britt G Hallqvist


Juvel i Gudinnerummet


Build the house that rings your bell!

Att göra det vi brinner för... och det vi tror på är så viktigt. Att syssla med det där som får vår inre klocka att ringa... Läs mer!


Anne Solveig Elmberg, Gudinnerummet


ABC of Enlightenment ~ Osho

The Wave and The Ocean


THE WAVE AND THE OCEAN -
Is Nonduality All About Getting Rid of the Separate 'Me' ?


Many people believe that the ‘individual self’ is what they really are, and they ignore the space, the openness, the vast ocean of Being in which the ‘individual’ arises. They identify exclusively as a ‘separate person’ and never stop to ask if that is what they truly are.

You have taken yourself to be a separate wave in a vast ocean. You see yourself as a little person in a vast ocean full of other people. You see yourself as an individual in a world which is fundamentally separate from you.

But of course, the ‘separate wave’ in the ocean is not really ‘separate’ from the ocean at all. The ‘separate wave’ is really just the ocean appearing temporarily as a wave. The wave is actually one-hundred percent water, and so in essence, it’s the same as the ocean.

And so really there is no ‘separate wave’ at all. There only appears to be a separate wave. The wave is in appearance only. It is a temporary appearance of the ocean.

You – what you take yourself to be – the person, the character, the ‘me’, only has existence as an appearance, a story appearing now in boundless Being, a story which is ultimately not separate from Being.

Now, some nonduality teachings make it sound like the appearance of the separate person is a problem and we should get rid of it.

But who is going to get rid of the wave in the ocean? The wave? How can the wave get rid of itself?

This is one of the traps that people fall into when they identify themselves as being ‘spiritual seekers’. They think that they need to get rid of the wave in order to reach the ocean, and there seem to be a lot of spiritual teachers and gurus out there who believe the same thing. Some spiritual teachers implore you to ‘kill the ego!’ or ‘destroy the mind!’ or ‘get rid of the self!’ and miss the fact that the attempt to kill the ego is that very ego, and the effort to destroy the mind is the mind, and so on…

The point is, the wave is already fully ocean. Any attempt to get rid of the wave is the wave attempting to get rid of itself.

Years ago, when I was a very serious and intense spiritual seeker, I tried desperately to get rid of Jeff, the character, the person. But this attempt ultimately ended in failure and frustration, because I was trying to get rid of something that wasn’t actually there! I was fighting an illusion, and when you fight an illusion, you are assuming that the illusion is real. What you fight, you give life to. What you resist, persists, as they say.

You don’t need to get rid of an illusion. To expose the illusion as an illusion (literally, to enlighten the illusion) is enough. To expose an illusion is to end it.

And so the attempt to destroy the ego, transcend the mind, kill the self, get rid of the ‘me’ – in other words, the spiritual search – is really just a war with life. It’s water fighting water.

Luckily, my spiritual seeking failed. And in that failure, this other possibility shone through - a possibility that went beyond seeking and finding, beyond ‘me’ getting what ‘I’ wanted, beyond my personal desire to become an enlightened non-person. Beyond the seeker and the sought, there was – and is - only unconditional love…

Nonduality does not mean ‘not-duality’ – that would be completely dualistic! In reality, nonduality includes (the appearance of) duality, because it is everything. It is nothing – no-thing – and it is everything.

Ultimately, nonduality appears as duality. They are one and the same. Then you can’t even speak of ‘nonduality’.

In other words, the appearance of the separate wave is not a problem for the Ocean. The appearance of your life story is itself a perfect expression of Being. In this unconditional love, nothing is denied.

And so it was never about getting rid of Jeff. It was always about falling in love with Jeff, and through him, everything…

This is beyond comprehension, and yet it is as simple as breathing, right now.

And these words fall back into the ocean....


~ Jeff Foster

http://www.lifewithoutacentre.com

If you knew


If you knew how important you are, you would shatter
into a million pieces and just be light.
~ Byron Katie