Jag är på retreat på en oerhört vacker plats i Sierra Nevadas berg. Anläggningen vi bor på, Stanford Sierra Camp, har anknytning till det berömda universitetet. I vanliga fall kommer kända företag hit och förlägger sina konferenser, men denna veckan är det tyst retreat. Framför oss ligger Fallen Leaf Lake, vacker, kall och djup. Bakom oss och i fjärran bortom sjön reser sig snöklädda bergstoppar. Nu, sent i maj, ligger snön fortfarande kvar efter en vinter med 10 meters snödjup. Smältvatten forsar ner för berget över vägen och ner i sjön. På sjöbotten lär finnas en förstenad skog, bevarad av ständigt låga vattentemperaturerna.
I lobbyn sitter en karta över området med vandringsförslag till de 100 sjöar som ligger uppe i bergen. Här finns också bilder på djur och växter att upptäcka i området. Ett häckande par fiskgjusar finns i närheten, berättar texten, och tittar man noga kan man se dem flyga högt upp längs bergskammarna. Fiskgjusen är en högt specialiserad fiskare, med särskilda egenskaper som utvecklats för att fånga, och inte minst, hålla kvar fisken. Fiskgjusens klor är i viloläge när den håller fast sitt byte. Den behöver inte spänna klorna för att hålla fast, utan måste tvärtom anstränga sig för att öppna klorna. Fiskgjusen kan också vrida den tredje tån bakåt så att fisken greppas från två håll. Fiskgjusens grepp är så starkt att det händer att fågeln drunkar när den satt klorna i en allt för stor fisk som drar den med sig ner.
I retreatens tystnad vaknar jag med tankar på fiskgjusen, vars naturliga tillstånd är att hålla fast, som får anstränga sig för att öppna greppet, och ibland till och med går under i sitt fasthållande. Och jag ser bilden av en hand som öppnar upp, släpper taget, låter allt vara som det är. Och jag ser att för mig som för fiskgjusen gäller det att gå emot vanan, evolutionen, det som säger att jag måste hålla fast för att överleva.
Jag ser handen igen. Den öppnar sig, det blir lite lättare för var gång. Det finns en tillit. En sorg över krampaktigheten kommer upp, över hur fasthållandet har tjänat och hur det har riskerat dra ner mig i djupet. Det är över nu. Den öppna handen är här. Jag öppnar lite till.
~ Adina Malveklint, LovingLiving
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar