Många morgnar börjar jag med följande mantra: "Det är inte den andra som ska rädda mig, det är inte den andra som ska ge mig frid. Jag är räddad. Jag har frid."
Som en påminnelse att jag i mina kärleksmöten inte är ett behövande u-land, det är inte en hjälpsändning jag är ute efter. Kärlek är inte ett biståndsprojekt.
Alltför ofta har jag lagt ut min kärlek på entreprenad. Jag har behövt känna mig älskad av en annan för att kunna älska mig själv. Jag har därmed varit beroende, avhängig. Det har varit en fruktansvärt bräcklig tillvaro där fundamentet för all min kärlek i vilket ögonblick som helst har kunnat dras undan.
Och har dragits undan.
Och så fort en relation har tagit slut, har jag inte bara känt mig övergiven av den andre, utan också ögonblickligen lämnat mig själv.
När den andra har slutat att älska mig, har jag av bara farten gjort samma sak. När jag som mest har behövt kärlek, har jag inte haft någon att ge till mig själv.
För fundamentet har varken varit Gud eller mitt eget hjärta, utan den andra människan.
...
Jag behöver andra människor. Jag vill behöva andra människor.
Men jag vill inte avkräva dem något som jag själv egentligen redan har. Och därmed befria varje annan människa jag älskar från ett ansvar jag själv undviker.
Jag är inte ett u-land. Kärleken är inte ett biståndsprojekt. Du är inte min hjälpsändning. Du är inte här för att ge mig något jag själv inte har. Du är här för att dela och leka i den kärlek som är långt äldre, ursprungligare och evig, än det möte vi två just nu delar.
...
Bob Hansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar